MORFAR OCH ISRAEL

”Die mag hij hebben, want wij worden allemaal vergast.” ( Den får han ha, för vi blir alla gasade ihjäl) är en mening som är djupt inristad i mitt minne.
Det uttalades av vår grannfru till min mamma, när jag satt på golvet och lekte med deras gamla trattgrammofon.
Grammofonen och en stor bunt tyska schlager och operetter lekte jag sedan med, men det besvärade mamma för allt judisk egendom tillhörde ockupationsmakten och i de ofta förekommande razzior kunde upptäckt av det leda till drakoniska straffar som koncentrationslagersvistelse.
En god bekant som ägde en skobutik förvarade skor för en judisk kollega, förrådes, hamnade två år i koncentrationslager men överlevde, konstant skakande och mager som ett skelett.
Drygt 100 000 holländare i mitt gamla hemland, mördades för att en grupp människor tyckte att de var bättre än en annan.
Sedan dess hatar jag rasism, även i dess mildaste form och när jag kom till Sverige har jag förvånat mig över att så stora grupper tycker illa om judar och deras lilla stat.

Israel blev av FN - inklusive Sovjetunionen- erkänt som självständigt stat. Samma ögonblick drog arabiska arméer in i landet. Jordanien annekterade officiellt, den vid samma FN möte lika självständigt förklarade, palestinska Västbanken och Egypten gjorde likadan med Gaza. På Västbanken hölls de palestinska flyktningarna isolerade och fattiga i lager. Som propaganda material, för att avledda de interna problemen i de arabiska grannländerna. Senare, efter förlorade krig, avstod Jordanien formellt, den av Israel under tiden ockuperade Västbanken och Egypten gjorde likadan med Gaza.
Först då blev det möjligt att diskutera Palestina som självständig stat igen.
I stället för att koncentrera alla ansträngningar på att utveckla landet och ha goda grannrelationen med nyckellandet Israel, har dåliga interna ledare och inblandning av andra arabiska länder förhindrad och försvarat en utveckling av Palestina som självständigt stat. Resultatet är att demokratin i mellanöster i ALLA länder förhindrades eller skadades ( t.o.m. i Israel.)
Men Israel har inte största skuld till konflikten ( de har faktisk allt att vinna på att ha ett vänligt sinnat Palestina som granne, självklart.) men så framställs det som oftast i den svenska opinionen.
Senast med den onuancerade kritik på Israel för den olyckliga avlopp på den ansvarslösa aktion: Ships to Gaza.
Israel klarade inte av att avvisa båtarna utan dödsskjutningen, men ingen kritik framfördes mot den i väsen turkiska propagandaaktionen vars farliga syfte var primärt att provocera och väcka negativ kritik mot Israel. Utländsk rapportering var mycket objektivare och snabbare med fakta än de svenska media, som först efter några dagar blev mindre naiva.
Jag har haft mycket goda vänner bland judar och araber och också haft dåliga erfarenheter med en del av dessa folkgrupper, men begriper inte varför våra massmedia och många politiska ledare á priori är så negativa mot Israel.
Inte kan det vara för att de är särskild aggressiva. Israel brukar svara mot aggressionen de utsätts för. T.ex.invasion, konstant beskjutning från Golanhöjderna, Södra Libanon, Norra Gaza, organiserade självmordsbombare m.m.
Israel är också ett land vars existens ständigt hotas, lever under krigsstress och har många interna problem till följd av detta. Ett land med triggerfingers.
Men Israels motståndare är mycket mer våldsamma och agressiva, inte bara mot Israel, men även mot varandra och mot deras egna invånare.
Jag är mycket negativt till bosättningspolitiken (som delvis fungerar för att palestinska markägarna vill sälja mark till högre priser än de lokala) men faktum är att Israel lämnade alla bosättningarna när landet drog sig tillbaka från Sinai och senare även från Gaza.
Och många nuvarande bosättningar hade inte blivit av om Arafat av egen personligt intresse inte hade hoppat av fredsprocessen som var mycket nära att skapa en självständig palestinsk stat.

Så varför finns det i många svenska ögon bara en enda buse i Palestinakonflikten?

Är det en latent form av antisemitism, att vi av historisk anledning aldrig haft ett större antal judar som vanliga medborgare, att vi inte drabbades av krig och inte har egna erfarenheter av vad elittänkande leder till, av provinsialism, av massmedial tunnelseende, av politisk opportunism, av avundsjuka mot de underdogs som blev framgångsrika?

Jag vet inte, men en sak är klart att den eviga kritiken mot Israel leder till att de mindre demokratiska hökarna som jobbar för Stor-Israel vinner mer och mer terräng till skada för fredsprocessen och det palestinska folket.
Och kanske till skada för oss själva?

mj

Close-Up Footage of Mavi Marmara Passengers Attacking IDF Soldiers

MORFAR OCH SHIPS TO GAZA

För många år sedan var morfar med fru på besök i Israel och vi tyckte att det kunde vara spännande att besöka det för utlänningar förbjudna Gaza.
Gaza var då ockuperat men gränserna inte stängda. Vi hyrde en bil och som” blåögda turisterna” åkte vi till gränsen och räknade med att bli avvisade. Vi ställde oss i den långa och långsamma kön för icke-Israeler, men märkte snart att kön för israeler gick mycket snabbare. Eftersom vår hyrbil hade israeliska nummerskyltar tog jag en rövare och byte kö. Inom några minuter blev vi utan minsta kontroll snabbt viftade in i det förbjudna landet. Vi körde in i Gazacity körde in i ett område utanför genomfartsleden, fick stenar på bilen och en mindre mobb som sprang bakom oss. Vi körde söderut i glest bebyggda områden, folk visade knytnävar, ropade genmälen och vi lämnade Gaza vid en annan gränsstation - lika lätt som vi kom in. Dagen efter körde vi i Västbanken och där var allt kolugnt. Vi kunde lämna bilen och kunde besöka restaurang och olika sevärdheterna.

När jag tänker på det kommer Hr.Ordförande in och frågar: Har du läst i dagens DN att 700 personer under helgen med båt ville in i Gaza, trots att alla gränser, även mot havet, är stängda av Israel och Egypten, för de anser Hamas som en terroristorganisation?
De 700 ville göra något i Gaza, hyrde sex båtar och hoppades på det bästa, fast den lokala stormakten Israel hade sagt innan, att de skulle stoppas. De hade också 10 000 ton byggmaterial och andra förnödenheter med sig.

Verkar vara en orealistisk sätt att föra fram international hjälp, sa jag. Kunde man inte göra som vid alla andra hjälpsändningar, som brukar landvägen tillåtas av Israel? Och hörde jag rätt att de fick lov att lasta av i en hamnstad i Israel, i närheten av gränsen?
En del av problemet är väl att bara formella stater kan ha en territorialgräns och Gaza är inte en formell erkänt suverän stat. Israel ser det som en prestigeförlust att under tryck av sex båtar och hundratals icke-Israelvänliga aktivister släppa fram båtar som premiärbesökare till den nyligen av Turkiet i all hast och för tillfället, i ordning ställda hamnen.
Israel har en poäng att de vill ha koll på alla gränser, även havet, för att minska importen av raketer som konstant avfyras mot civila i Israel. Med mindre av politiska övertoner kunde hamnen kanske har tagits i bruk förutsatt att vapensmuggel kan förhindras.
Hur gick det sen?

En total katastrof, säger Hr.Ordf. Ingen kom fram, allt gick fel (också för Israel), strid på den turkiska båten, 9 människor döda, international kris, Turkiet rasande, fredssamtalen med Västbanken i krasch, stora demonstrationer, båtarna som inte ville ändra kurs blir kanske konfiskerade, 650 passagerare i en överfull fängelse i Beersheba, den andra av de två båtar som är kvar i hamnen i Turkiet troligtvisst på väg, hamnen kommer av prestigeskäl inte att öppnas på mycket länge, och Israel stärks i uppfattningen att man inte skall bry sig om världsopinionen.

Hr.Ordf. tycker ändå att det är fel att ensidigt utvidga territorial gränsen. Så gjorde t.ex. Island, som med militära medel avhysar andra länders fiskare. Men ingen skulle komma på idén att med en privat flotta på sex båtar provocera fram en international konflikt med lilla Island. Det vore ansvars- och omdömeslöst, säger han.

OK, säger jag, men vad har de där 700 passagerare att göra med en hjälpsändning?
Om hjälpen var huvudsyfte, så är det ologisk att samtidigt med 700 pers under stor internationell uppmärksamhet,försöka forcera en militär stormakt till att ge efter och lägga sig.
Det verkar att syfte från första början var att de inte skulle lyckas med aktivisterna och därmed automatisk inte heller med förnödenheter.
Kunde de inte ha gjort som judarna som med båt kom till Israel under Exodus, blev bortmotade av Engelsmän, fann sig i det utan våldsamheter och vann internationell sympati utan att blanda in hjälpsändningar? Jag gissar att Israel nu efter detta blir än mer negativt till internationell hjälp till Gaza och det drabbar oskyldiga civila.
Faktum är oberoende vem som har mest skuld, så har Israel-Palestina konflikten trappats upp och kommit längre från en lösning.Gaza´s ortodoxa Hamas som förde krig med Västbankens El Fatha är den enda som vann.Ja, och de diehards in Israel förstås.

Förresten om jag tänker på alla integrationsproblem i Europa så borde Israel har kollapsar för länge sedan - om det inte var för den gemensamma fientlighet i omvärlden.Israel behöver i detta avseende kanska lika mycket konflikten som arabländerna.

Självklart bör fiaskon utredas internationellt säger Hr.O, men ALLA de inblandades handlingar, deras ansvar och omdöme bör ingå.

Frågorna är:

Varför blandar föreningen Ship to Gaza ihop ett beundransvärt initiativ av materiell hjälp med en provokation av aktivister som i praktiken omöjliggjorde hjälpsändningen?

Var huvudsyftet humanitärt eller politiskt?

Varför blev det bara bråk på den turkiska båten? Fanns det militanta krafter som inte delade föreningens pacifistiska upplägg? Följde föreningens organisation och de turkiska samarbetspartner olika strategier? Fanns det samarbetssvårigheter och var låg i så fall ansvaret? Varför stannade alla båtar när Israeliska militärer gav order men fortsatte den turkiska ensamt, ville de ha en konfrontation? Är det inte kolossalt dumt att börja slås med medhavda knivar, påkar och rör mot tungt beväpnade soldater? Vad ville man åstadkomma? Martyrer? Utfallet var ju givet.

Hur många soldater blev skadade innan skjutande började? Kunde de ha använd gummikula, tårgas, är det tal om övervåld, oklara order, m.m.

Blev alla deltagare informerade om att utmana en isolerat och frustrerat militärmakt var ett högrisk projekt? Framför allt de som hade små barn med sig?

Kunde vissa regeringar innan båtarna avseglade från deras hamn, lämnat varningar eller agerat på annat sätt? Cypern fördröjde ju avfärden.

Den internationella utredningen bör bortsedd från Israels definitiva felaktiga hantering även bedöma eventuell övergripande ansvar som Ships to Gaza har för den katastrofala utgången.

Varför vågar ingen ställa dessa kritiska frågor?

I Somalia är situationen för invånare mycket sämre än i Gaza. Demokratisk och materiellt. Där skulle det vara mer befogat med en humanitär hjälpaktion type: Ships to Mogadishu.
Även där finns risken att besättning och passagerare regelbundna blir överfallna på internationellt vatten (och inte släppta utan enorma lösensummor.)Var är upprördheten och demonstrationerna?

Not in my political backyard?

Morfar läser vidare i samma Dagens 2010-06-01(som har sex sidor om fartygsockupationen):
att två fredsaktivister, efter förvarning, som protestaktion fredligt har tagits sig in i en vapenindustrins territorium i Malmö och lugnt står sitt kast.(liten notis)
att i trafiken i helgen, åtta svenskar dog (ännu mindre notis),
att i samma helg i interna konflikter sex turkiska soldater dog och sju skadades när en flottbas i Iskenderun utsattes för en raketattack. Och ytterligare dog sex personer i olika attacker i sydöstra Turkiet.(Ännu, ännu mindre notis)

Inga demonstrationer för dem i Istanbul!

mj