”Die mag hij hebben, want wij worden allemaal vergast.” ( Den får han ha, för vi blir alla gasade ihjäl) är en mening som är djupt inristad i mitt minne.
Det uttalades av vår grannfru till min mamma, när jag satt på golvet och lekte med deras gamla trattgrammofon.
Grammofonen och en stor bunt tyska schlager och operetter lekte jag sedan med, men det besvärade mamma för allt judisk egendom tillhörde ockupationsmakten och i de ofta förekommande razzior kunde upptäckt av det leda till drakoniska straffar som koncentrationslagersvistelse.
En god bekant som ägde en skobutik förvarade skor för en judisk kollega, förrådes, hamnade två år i koncentrationslager men överlevde, konstant skakande och mager som ett skelett.
Drygt 100 000 holländare i mitt gamla hemland, mördades för att en grupp människor tyckte att de var bättre än en annan.
Sedan dess hatar jag rasism, även i dess mildaste form och när jag kom till Sverige har jag förvånat mig över att så stora grupper tycker illa om judar och deras lilla stat.
Israel blev av FN - inklusive Sovjetunionen- erkänt som självständigt stat. Samma ögonblick drog arabiska arméer in i landet. Jordanien annekterade officiellt, den vid samma FN möte lika självständigt förklarade, palestinska Västbanken och Egypten gjorde likadan med Gaza. På Västbanken hölls de palestinska flyktningarna isolerade och fattiga i lager. Som propaganda material, för att avledda de interna problemen i de arabiska grannländerna. Senare, efter förlorade krig, avstod Jordanien formellt, den av Israel under tiden ockuperade Västbanken och Egypten gjorde likadan med Gaza.
Först då blev det möjligt att diskutera Palestina som självständig stat igen.
I stället för att koncentrera alla ansträngningar på att utveckla landet och ha goda grannrelationen med nyckellandet Israel, har dåliga interna ledare och inblandning av andra arabiska länder förhindrad och försvarat en utveckling av Palestina som självständigt stat. Resultatet är att demokratin i mellanöster i ALLA länder förhindrades eller skadades ( t.o.m. i Israel.)
Men Israel har inte största skuld till konflikten ( de har faktisk allt att vinna på att ha ett vänligt sinnat Palestina som granne, självklart.) men så framställs det som oftast i den svenska opinionen.
Senast med den onuancerade kritik på Israel för den olyckliga avlopp på den ansvarslösa aktion: Ships to Gaza.
Israel klarade inte av att avvisa båtarna utan dödsskjutningen, men ingen kritik framfördes mot den i väsen turkiska propagandaaktionen vars farliga syfte var primärt att provocera och väcka negativ kritik mot Israel. Utländsk rapportering var mycket objektivare och snabbare med fakta än de svenska media, som först efter några dagar blev mindre naiva.
Jag har haft mycket goda vänner bland judar och araber och också haft dåliga erfarenheter med en del av dessa folkgrupper, men begriper inte varför våra massmedia och många politiska ledare á priori är så negativa mot Israel.
Inte kan det vara för att de är särskild aggressiva. Israel brukar svara mot aggressionen de utsätts för. T.ex.invasion, konstant beskjutning från Golanhöjderna, Södra Libanon, Norra Gaza, organiserade självmordsbombare m.m.
Israel är också ett land vars existens ständigt hotas, lever under krigsstress och har många interna problem till följd av detta. Ett land med triggerfingers.
Men Israels motståndare är mycket mer våldsamma och agressiva, inte bara mot Israel, men även mot varandra och mot deras egna invånare.
Jag är mycket negativt till bosättningspolitiken (som delvis fungerar för att palestinska markägarna vill sälja mark till högre priser än de lokala) men faktum är att Israel lämnade alla bosättningarna när landet drog sig tillbaka från Sinai och senare även från Gaza.
Och många nuvarande bosättningar hade inte blivit av om Arafat av egen personligt intresse inte hade hoppat av fredsprocessen som var mycket nära att skapa en självständig palestinsk stat.
Så varför finns det i många svenska ögon bara en enda buse i Palestinakonflikten?
Är det en latent form av antisemitism, att vi av historisk anledning aldrig haft ett större antal judar som vanliga medborgare, att vi inte drabbades av krig och inte har egna erfarenheter av vad elittänkande leder till, av provinsialism, av massmedial tunnelseende, av politisk opportunism, av avundsjuka mot de underdogs som blev framgångsrika?
Jag vet inte, men en sak är klart att den eviga kritiken mot Israel leder till att de mindre demokratiska hökarna som jobbar för Stor-Israel vinner mer och mer terräng till skada för fredsprocessen och det palestinska folket.
Och kanske till skada för oss själva?
mj
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar